Historia

Polens riksvapen - örnen - har figurerat bland politiska symboler i Europa i över tusen år. Polens namn härstammar från polanerna, en västslavisk stam som befolkade Polens nuvarande områden under tidig medeltid. Under 800-900-talet förenade de näst intill samtliga områden kring floderna Odra och Wisla.

En vändpunkt i Polens historia var hertig Mieszko I:s införande av kristendomen. Från den dagen skrevs Polen för evigt in i gruppen av västeuropeiska civilisationer och införde också det latinska alfabetet.

Det unga landet blev snabbt en fullvärdig partner för sina grannar. År 1000 besökte den tyske Kejsaren Otto den tredje Polens dåvarande huvudstad Gniezno. Denna händelse var av vikt både ur religiös och politisk synvinkel. Kejsaren strävade efter att ena hela den kristna världen, vilken Polen var en del av. Många historiker ser denna händelse för tusen år sedan som början på en idé om ett enat Europa.

År 1025 kröntes Polens första konung, Boleslaw Chrobry. I det polska traditionen kungatiteln kan man bära bara om kronan var välsignat av Påven.

Piastdynastin, Polens grundare, varade till slutet av 1300-talet. Dess sista representant, kung Kasimir den store, formade Polen till ett starkt centraleuropeiskt land. Giftermålet mellan Polens drottning Hedvig (Jadwiga), av ungersk härstamning, och Litauens storfurste Wladyslaw Jagiello, markerade början på Jagellonska dynastin och innebar också ett fredligt införande av kristendomen i Litauen. Under drottning Hedvigs (numera ett katolskt helgon) regeringstid förenades Polen med sin östra granne, storfurstendömet Litauen. Under de följande två århundradena utvecklades personalunionen och ett samvälde för de två nationerna formades med ett övernationellt politiskt organ. När den polsk-litauiska unionen också stadfästes genom fördraget i Lublin 1569 var detta samvälde, med Krakow som huvudstad, en europeisk stormakt, det största och ett av de rikaste länderna på kontinenten.

Under Jagellonernas styre blomstrade handel och kultur och denna tid kom att kallas för "den gyllene epoken". Fundamentet för landets ekonomi var sädeshandeln, som bedrevs med Europas länder via kustvägen från Gdansk. Polen var vid den tiden den största sädesproducenten i Europa.

År 1364 grundades universitetet i Krakow, ett av de äldsta i Europa. Under Jagellonernas tid byggdes den kungliga borgen Wawel i Krakow om i renässansstil och den blev ett av de mest magnifika residensen i Europa. Konsten, vetenskapen och litteraturen blomstrade.

När den jagellonska dynastin dog ut under senare 1500-talet formades i Polen ett för Europa unikt, politiskt system - demokratin. Vid den tiden rådde despoti i östra Europa och absolutism i västra. Demokratin omfattade visserligen bara adeln men i Polen utgjorde adeln en stor del av samhället, nästan 10 procent, och hade ett reellt inflytande på landets utveckling och kungens beslut. Redan under 1400-talet ordnade adeln sammankomster, sejmik, för att rådgöra och inte långt därefter uppstod parlamentet - sejmen. 1505 godkände kungen införandet av lagen "Nihil Novi" som innebar att "inget nytt" kunde införas utan ett godkännande från adeln.

Efter den siste jagellonkungens död 1572 blev landet ett valkungadöme, i vilken kungen snarast fick en presidents funktion. Det var adeln som fick välja kung i särskilda, fria val. Furstar från hela Europa kunde kandidera. Före kröningen fick kungen avlägga personliga löften om att respektera adelns rättigheter och förmåner, bl.a. immunitet och religionsfrihet. Detta var ett unikt styrelsesätt i det dåtida Europa.

Den "gyllene frihetens" ideologi, med tolerans av de naturliga olikheterna i det mångkulturella Polen, medförde att man under 1500-talets religionskrig i Europa blev en tillflyktsort där människor med olika bekännelse kunde leva fredligt tillsammans: katoliker, protestanter, ortodoxa och judar.

Från 1596 blev Warszawa Polens huvudstad istället för Krakow som ett led i ändrade prioriteringar i utrikespolitiken. Fokus flyttades från Centraleuropa och intresset vändes istället mot öster (Ryssland) och norr (Östersjöområdet). Styrt av valda kungar bedrev Polen krig med Sverige och Turkiet, vilket fick stor betydelse för Europas geografi. 1683 besegrade den polske kungen Jan III Sobieski den turkiska armen utanför Wien och stoppade på så sätt turkarnas framryckning mot resten av Europa. Hos adeln utvecklades en ideologi där man betraktade sig själva som "kristendomens bålverk". Man ansåg att Polen var det land som valts att skydda Europa och hela kristendomen mot hotet från öst. Adelns roll var att fullfölja detta uppdrag. Ideologin var ett gensvar på den ökande styrkan och militära framgångarna i Ryssland och Ottomanska riket. Mellanadelns gårdar (folvarkerna) blev det politiska och sociala livets stöttepelare i Polen.

Geopolitik anges ofta som förklaring till Polens händelserika historia. Landets strategiska position längs de väst-östliga lederna gjorde att Polen ständigt genomströmmades av handelsmän, resenärer, missionärer och konstnärer. Landets territorium förvandlades också ofta till slagfält i krigen med Polens grannar. "Få människor tvivlar på att Polens geografi bär skulden till landets olyckor. Instängt, som i en fälla, på det nordeuropeiska låglandet, utan naturliga gränser, har landet fört en ojämn kamp för sin överlevnad, mot Tyskland och Ryssland", skriver den brittiske historikern Norman Davies i sin kända bok "God's Playground. A History of Poland". Polen försvagades genom ett ökat tryck från sina grannar och av förvanskningen av adelsdemokratin som med tiden omöjliggjorde ett fungerande styre.

Under 1700-talet upphörde Polens tid som stormakt och landet blev istället ett intresseobjekt för andra makters politik. 1772 intog Österrike, Preussen och Ryssland för första gången delar av Polen.

Den 3 maj 1791 godkände sejmen Polens första konstitution, som var avsedd att reformera och modernisera landet i enlighet med upplysningstidens anda. Detta var den första konstitutionen som antogs i Europa, fyra månader före den franska, och den föregicks endast av den amerikanska.

Man lyckades dock inte att införa konstitutionen. Istället invaderades Polen ånyo 1793 av Ryssland och Preussen, och två år senare delades slutligen Polens hela territorium upp mellan dessa båda länder och Österrike. Därmed var Polen utraderat från kartan i över 100 år.

Polen var dock ständigt närvarande under 1800-talet händelser. I början av seklet stred man tillsammans med Napoleon, sedan i ett par nationella resningar (bl.a. novemberresning 1830-1831 och januariresning 1863-64). Polackerna stred för både sin och andra nationers frihet samtidigt som man ständigt utvecklade sin litteratur och konst.

Polen dök åter upp på kartorna som ett oberoende land som ett resultat av slutet av första världskriget, vilket gav polackerna en möjlighet att återfå den självständighet som man väntat på under flera generationer. Redan från början fick det nya Polen konfronteras med Sovjetunionens expansionslusta. 1920 stoppade de polska styrkorna den anstormande sovjetiska armén i ett slag vid Radzymin som kom att kallas för "miraklet vid Wisla". Tjugo- och trettiotalet gick åt till att åter lappa ihop Polen till en enhet efter över 100 år av uppdelning. Det mångkulturella Polen, där mer en tredjedel av medborgarna tillhörde en minoritet, förblev troget demokratins fundamentala principer, vilket allt mer skilde landet från dess största grannar: det stalinistiska Ryssland och det nazistiska Tyskland.

Den 1 september 1939 gjorde Polen som första land väpnat motstånd mot Nazitysklands krigsmaskineri. Den 17 september 1939 attackerades Polen också av Sovjetunionen. Tyskland och Sovjetunionen delade upp Polen mellan sig och påbörjade utplåningen av Polens politiska, ekonomiska och intellektuella elit. I det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz, från början byggt som ett fångläger för polska patrioter och sedermera omvandlat till en av världens största kyrkogårdar, dog mer än 1,5 miljoner människor från olika kulturer, till största delen judar. I de av Sovjetunionen ockuperade områdena tillfångatogs flera hundra tusen Polacker och transporterades till fångläger djupt inne i Sovjetunionen. Dessutom mördades tusentals soldater och poliser i sovjetiska läger, bl.a. i Katyn.

Polen var ett av de första offren i andra världskriget. Samtidigt var landet, trots avsaknaden av suveränitet, en viktig bundsförvant för de allierade styrkorna. Polska armén stred vid sidan av de allierade styrkorna på så gott som alla fronter.

I landet utvecklades, i en skala aldrig tidigare skådad i Europas historia, en underjordisk rörelse som bedrev väpnade strider och utförde underrättelse- och sabotageuppdrag samtidigt som man höll igång en underjordisk utbildning och ett rikt kulturliv.

Jaltakonferensens överenskommelser mellan Churchill, Roosevelt och Stalin gav dock inte Polen dess välförtjänta självständighet. Istället blev landet en sovjetisk lydstat i nästan femtio år. I slutet av andra världskriget gick Röda armén in i Polen och befriade landet från de nazistiska ockupanterna, samtidigt som man införde för den polska traditionen främmande idéer om politik och handel.

Kriget medförde stora förändringar av Polens territorium. Förlusten av de östra områdena, delar av Ukraina, Vittrysland och Litauen, blev delvis kompenserad genom en återkomst till sina forna områden från Piast dynastin tiden, fram till floden Odra. Det ursakade också stora förluster av liv - 6 miljoner polska medborgare dog, varav 3 miljoner var judar.

Ladet var plundrat och lag i ruiner.

Efter krigets slut instalerade Sovetunionen sin marionettregering i Polen, precis som i många andra länder, där Röda armén nådde. Landet påtvingades en totalitär, socialistisk ideologi. Genom terror undanröjdes allt politiskt motstånd.

Des sovietstyrda regeringen i Polen tackade nej till ett deltagande i Marshallplanen och landet blev därmed beroende av den sovetiska ekonomin. Efterkrigstidens återuppbyggnad av ekonomin bestod i förstatligande av industrin och införande av planekonomi - enligt den sovjetiska modellen.

Till skillnad från de andra länderna i det socialistiska blocket undgick Polen kollektiviseringen av jordbruket och en fullständig likvidation av den privata detaljhandeln och hantverk. Kommunisterna kunde heller inte underkuva den katolska kyrkan, som för många polacker blev en oas av frihet och ett sätt att odla de andliga banden till den västliga civilisationen.

Trots införandet av censur, politisk övervakning av kulturen och konsten, repression mot kyrkliga kretsar och alla slags motståndaktiviteter, hade Polen det mycket lättare än andra länder i det socialistiska blocket. Men avsaknaden av demokratisk frihet, politisk isolering och ekonomiska kriser, orsakade av planekonomins ineffektivitet, skapade dock ofta massiva protester.

Protester bland arbetare i Poznan bröt ut i juni 1956. Redan under hösten samma år tog en fraktion i det regerande arbetarpartiet över makten i Polen. Fraktionen, leddes av Wladyslaw Gomulka och sade sig förkasta den socialistiska terrorn. Men redan efter ett drygt decennium, 19968 protesterade återigen studenterna och de intellektuella i Polen mot den socialistiska diktatur.

1970 utbröt arbetarprotester i Gdansk och Szczecin. Upproret blev våldsamt och blodigt nedslagna av regeringsstyror. Efter det började polacker söka nya metoder, att befria sitt land.

Protester 1970 ledde till en ombildning av PZPR (Polska förenade arbetarpartiet) - det enda tillåtna partiet i landet. En ny ledare laserades - Edward Gierek. Den nya formationen lovade liberalisera politiken och modernisera industrin. Dåtidens import av teknologi medförde en gigantisk ökning av Polens utlandsskuld.

Under mitten av 70-talet växte en pluralistisk opposition fram jämsides med den katolska kyrkan som motståndare till den totalitära regimen. Denna rörelse verkade underjordiskt och deklarerade ett icke-väpnat motstånd. En drivande faktor i folkets opposition mot den kommunistiska makten var valet 1978 av Krakows kardinal Karol Wojtyla till påve.

Påvens första resa till Polen, 1979, förändra polacker för alltid. De såg sin styrka och regeringens reträtt. Det var början till slutet av den totalitära socialismen i Europa.

Redan nästa år, i augusti 1980 utbröt strejker i Gdansk och Szczecin igen. Varvet i Gdansk blev omringat av polis och militära styrkor. Den då 37-årige Lech Walesa fick bokstavligen hoppa över staketet för att möta upp med och leda de protesterande arbetarna som vid sin sida även hade grupper av intellektuella. I september 1980 bildades fackföreningen Solidaritet, den första oberoende folkrörelse som uppstod i det socialistiska blocket. Under parollen fredlig förändring förenade man alla samhällsgrupper.

Solidaritet blev en massrörelse - in i dess led klev nästan 10 miljoner polacker (var tredje vuxen polack). Regeringen bestämde sig att krossa denna rörelse och utlyste krigstillstånd i december 1981. Oppositionens alla ledare, däribland Lech Walesa, blev internerade.

De följande årens missnöje bland folket, oppositionens styrka, de ekonomiska problemen och den internationella opinionen tvingade regeringen att stegvis ge efter.

Som en följd av internationella (bl.a. Gorbatjovs reformer) och nationella händelser (ekonomins kollaps och strejker) inledde regeringen en dialog med oppositionen 1988. I februari 1989, för första gången i efterkrigens Polen och i den socialistiska blockets historia, hölls ett möte mellan regeringen och oppositionen kring ett symboliskt runt bord. Man lyckades med ett oblodigt övertagande: kring det runda bordet bestämdes på vilket sätt oppositionen skulle delta i landets styre.

I juni 1989 hölls parlamentsval med oppositionens deltagande, men med förbehållet att arpetarpartiet garanterades majoritet. Trots detta blev premiärministern vald från oppositionen. En Solidaritetsledd regering bildades med Tadeusz Mazowiecki i spetsen. Detta var ett led i en följd av snabba förändringar i hela Centraleuropa, som ledde till det Sovjetbaserade politiska systemets sammanbrott. Effekten av dessa förändringar var att inom loppet av ett par månader föll Berlinmuren, Sovjetunionen splittrades, det "kalla kriget" avslutades och Polen blev självständig.

Från och med 1990 tog sig Mazowieckis regering an en rad ekonomiska reformer som föreslagits av Leszek Balcerowicz. Dessa hade som mål att stoppa hyperinflationen, övergå till marknadsekonomi och privatisera handel och industri. Snart därefter föll det dåvarande politiska systemet sönder, i januari 1990 upplöstes PZPR (Förenade Polska Arbetarpartiet). Istället infördes ett flerpartisystem med mänskliga rättigheter. I december 1990 vann Lech Walesa presidentvalet. Efter ett par år växte nya rivaliserande partier ur Solidaritetsrörelsen.

Efter sönderfallet av tidigare unioner som Warszawapakten och Comecon (Rådet för ömsesidigt ekonomisk bistånd) påbörjade Polen en ny etapp av integration med de västeuropeiska länderna samt byggandet av nya relationer med sina nya grannar. Av de länder som Polen gränsade till under åren 1945-89 finns inget kvar. Alla grannar är nya.

1999 blev Polen medlem i NATO och 2004 medlem i EU.